Har funderat lite på vad för bokformat är det bästa? Tänker på att när man bryr sig om kvalité och ha fina böcker brukar ju Inbundna var överlägset bäst. Men är det bara jag som hatar att faktiskt läsa i inbundna böcker? De är ju så tunga! Speciellt när man ska släpa med sig dem. Och så har man omslaget liggandes skräpandes i bokhyllan eftersom man inte vill ha den när man läser. Pocket böcker är ju praktiska men oftast inte speciellt fina och går sönder lätt. De går ju inta att jämföra med en fin inbunden. Men de är ju också mycket billigare.

 

Jag tror jag har kommit fram till att häftade är lite av mina favoriter att ha. De har lite bättre kvalité än pocket och de är inte lika tunga som inbundna. Fast ska jag ha en väldigt fin klassiker köper jag nog ändå en inbunden. Även om det blir jobbigare att läsa så tycker jag att det är värt det.

 

Vad tycker ni är det bästa formatet?

 

Denna bok fick jag av min pojkväns mormor och så fort jag såg den ville jag läsa den. Den såg så otroligt mysig ut och kom igen en a book about books! Den kombinerar det du gillar mest med varandra! Läsning och böcker! Så den hamnade överst på läslistan. Och jag ångrar mig inte.

 

Boken handlar om en bibliotekarie som förlorar jobbet och vill öppna en egen bokhandel. Och ja vi får väl se hur det går. Boken i sig är inget mästerverk kanske den är ju inte en ny Kafka. Men den är mysig och jag gillade hur mycket de pratade om böcker och hur mycket böcker kan betyda för människor. Jag älskade också att större delen av boken utspelade sig i Skottland och jag fick en super stor lust att flytta dit. Seriöst jag kom och tänka på att det finns pappersbruk i Skottland som varit på mässorna i skolan. Och kände där kan man ju arbeta efter examen. Så jag får väl säga att hon lyckades sälja Skottland väldigt väl till mig. Den innehöll allt jag ville ha ur en mysig bok inklusive romans. Dock så var den ju förutsägbar som alla andra böcker i denna genre. Men man vet vad man får och ibland är det väl kanske vad man vill ha.

 

Så alla som vill ha en liten mysig bok att läsa kan jag starkt rekommendera denna.

 

 

 

Under 2017 har jag ett mål om att läsa författare från totalt 30 olika länder. Vilket kändes lite läskigt stort. Men det är alltid kul med en utmaning. Jag visste om det här sedan slutet på 2016 så man har ju passat på att köpa på sig lite allt möjligt man knappt vetat vad det var på olika second hand. Ej från Sverige, Storbritannien eller USA? Jepp du får följa med mig hem. En av dessa böcker var Glöd av författaren Sándor Márai. I våras när jag inte var super motiverad att läsa passade den bra då den bara innehåller 160 sidor. Perfekt när man inte orkar läsa så mycket.

 

Då jag verkligen gillade Glöd och lite efter den var utläst hittade jag den till och med ännu kortare Észters arv för bara 10 kr i hårdpärm OCH ny(!) som självklart fick följa med hem och som nu precis har blivit utläst.

 

Jag ville inte bara recensera båda samtidigt för att det är samma författare och då passa på utan de är också rätt lika i både handling och stil. Båda har väldigt stor genomslagskraft i handling och språk och väcker mycket känslor. Deras handling är nästan lite för lika. Bägge böckerna börjar med att någon förbereder sig förr ett besök av någon i det förflutna som de inte sett på över flera decennium. Besök av någon som påverkade hela deras framtid på något sätt. Det är en väldigt intressant handling som jag inte läst om tidigare. Men jag kan väl tycka att det är lite lat att skriva två böcker med samma tema av en författare. Dock förlåter jag honom då de ändå känns så olika. Samma tema men så extremt skilda historier. Eller så är det för att jag läste de med månaders mellan rum. Skulle nog i alla fall inte rekommendera att läsa de direkt efter varandra i fall att.

 

Men båda böckerna behandlar på lite olika sätt det förflutnas kraft på nuet. På hur starkt man kan påverkas i livet av olika händelser och personer och att vissa saker som påbörjats måste avslutas. Det är svåra teman som jag knappt blir klok av hur mycket jag än försöker analysera dem. Men något som jag vet är att båda böckerna lämnade mig som ett emotionellt vrak när de var lästa. Det var inte glädje, inte sorg som de fick mig att känna utan snarare konstigt tom men ändå känna alla känslor samtidigt.

 

Så kraften i böckerna enligt mig var känslorna den väckte i mig, Och tror nästan aldrig att några böcker har fått mig att känna som dessa böcker har gjort. De är två böcker som jag aldrig riktigt kommer att glömma och har gjort att Sándor Márai har blivit en av mina favorit författare.

 

Även om du inte tycker handlingen låter speciellt bra tycker jag att alla borde ge böckerna en chans och kom igen, gillar du inte boken har du ju inte slösat så mycket tid på att läsa den.

 

 

 

Nu till en bok som jag läste på min mormor och morfars veranda en regning dag i juni. En bok som en Nils-Gustaf fick 1968 av sin mamma för bra utfört arbete som sedan någon gång har skänkts bort till en second hand butik och på det viset hamnat i min ägo.

 

 Nästan alla som jag vet har läst den har kallat den tråkig. Att inget händer och den bara innehåller huvudpersonens tankar om ett mord. Om ett mord kan vara rättvisa eller inte. Och de har rätt. Det är exakt vad den handlar om. Men tråkig kan jag verkligen inte hålla med om. Jag tyckte snarare att den var underbar. Hela kombinationen men tankarna och den underbara Stockholms skildringen får mig nästan att rysa. Men jag kan förstå kritiken för den är händelselös. Ingen kan anklaga den här boken för att innehålla för mycket action i alla fall. Men jag kan verkligen förstå att den blivit en klassiker. För den har så mycket djup och så många dimensioner. Fast den är riktigt kort.

 

Så är man ingen van läsare så är ju inte denna bok något man ska börja med i alla fall. Utan den är nog mera för någon som inte har något emot en långsam berättelse som inte bygger på händelser. Om du älskar Stockholm också så passar den ännu bättre. Den är också en bra bok om du vill ha en kort klassiker att börja med. För den ser verkligen inte skräckinjagande ut med sina under 200 sidor.

 

 

(Lägg också märke till min sjukt söta räv mugg!)

 

 

När jag först såg boken vart jag totalt kär i omslaget. Så trots att den inte var någon skönlitterär bok och halva boken faktiskt är recept vart jag bara tvungen att ha den. (Syns dåligt men det gula på framsidan är guld och är shiny!). Tur för mig jag såg den begagnad och för bara två kronor. Så inget större hål i plånboken för att den fick följa med mig hem.

 

I början av boken förklarar författaren för oss en massa olika etikettregler under mitten av 1800-talet i det viktorianska England. Finns värdefull information som vilka löner som är lämpliga för ens husligt anställda eller hur man besöker bekanta vid olika tider på dygnet. Recepten är klassiker som har soppa eller ostron ketchup. Förutom bara ingredienser och hur man lagar rätterna medföljer det till varje recept både kostnad och när den är i säsong. Finns också mycket matfakta om olika ingredienser.

 

Denna väldigt korta bok var lite småkul att läsa. Har man special intresse för det viktorianska England är den nog en ädelsten men för oss övriga kan den nog bara vara lite intressant och underhållande för någon timme eller två.

 

The Road eller Vägen är en bok som gav författaren ett Pulitzer pris och en film deal med Viggo Mortensen i huvudrollen. Det högst kreativa namnet The Road är konstigt nog högst beskrivande för boken. En far och en son följer en väg genom ett postapokalyptiskt USA.

 

The road är ingen super trevlig och kul bok. Inte ens nära kul faktiskt. Snarare lite kuslig, långtråkig och alldeles alldeles underbar.. Eller nej kanske inte så underbar. Men lite underbar på sitt sätt. Historien i sig är faktiskt rätt händelselös och det är duktigt att skriva en så känd och bra bok på en handling som skulle få plats i tio sidor. Allting handlar om språket. Det är väldigt speciellt och poetiskt. Ni ska få ett litet smakprov: "Tatteres gods slouching in their rags across the waste. Trekking the dried floor of a mineral sea where it lay cracked and broken like a fallen plate. Paths of feral fire in the coagulate sands. The figures faded in the distance." Språket är inte det lättaste och jag brukar nästan aldrig slå upp engelska ord var jag tvungen att slå upp flera ord i boken för att förstå sammanhanget. Han använde många fancy ord lite helt i onödan. T.ex. användes det engelska ordet billfold för plånbok. Boken var också förvirrande ibland då författaren valt att inte använda något som markerar dialog förutom radbyte och inte heller står det vem som säger vad. Så ibland fick jag läsa om dialoger för att förstå sammanhanget.

 

Boken i sig är intressant och tar upp ett intressant ämne, hur kommer mänskligheten att se ut när vårt moderna samhälle faller samman? Men den är ju inte direkt underhållande. Speciellt i början så är den rätt enformig och jag läser den mest för jag vill läsa slutet i stället för att njuta av vägen till slutet. För även om det är en äventyrshistoria bygger boken på språket. Och jag har ofta svårt för böcker som bygger på språk.

 

Jag vet inte hur många som har rekommenderat denna bok till mig. Och underligt nog av folk som annars inte läser så mycket. Jonasson är också en av våra stora litterära exporter under de senaste åren och har återfunnits på många litterära engelska listor som jag sett. Så i sommar bestämde jag mig för äntligen ta och läsa den. Menar kom igen när typ både min mamma och alla andras mammor har läst den hur kan jag låta den vara oläst?

 

Jag hade rätt så höga förväntningar på boken. Menar kom igen, en bok om en hundraåring som är på rymmen? Hur kan detta bli annat än bra?  Alla värkar säga hur kul den är plus att filmen blev en succé med till och med en random uppföljare. Dock går jag emot strömmen och säger att den var sådär. Så kul kan jag inte säga att den var. Skrattade nog till kanske en gång. Annars skulle jag nog klassa den som milt underhållande. De delar som utspelade sig mera i nutid tyckte jag var roligare att läsa än de bitar från huvudpersonens förflutna. Jag kunde inte riktigt se humorn i många delar. Dock tycker jag att de bitarna var bra som historielektion i ett kul format.  Självklart var det en massa fiktion men det var många möten av verkliga historiska personer  och historiska händelser som är förankrade i verkligheten. Men med en twist med vår huvudperson i centrum. Väldigt speciellt att han valde att ha en hundraåring i centrum. Och inte en åldring på något hem som bara sitter och är creapy eller berättar om sin ungdom utan faktiskt gör något. Vilket gör att man fort får intresse för historien, just för att den är så speciell.

 

 Det konstiga med boken var egentligen att den inte var någon bladvändare för mig. Jag la ofta ner boken för att göra annat. Jag ville veta hur det gick men den historian kunde inte ändå inte få mig att bli helt uppslukad av den. Tror också att den nog var lite för långdragen på flera ställen. Ibland kunde jag kolla hur långt ett kapitel om en händelse och hoppas det var ett kort kapitel. Det hände oftast när det var dåtid och inte alls så mycket när det var nutid i boken. Så vissa delar hade nog kunnat kortast ner i alla fall liiiite.

 

Denna äventyrs bok är väldigt annorlunda och  finns nästan ingen bok som liknar denna. (Utom möjligen Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett ikea-skåp, som är extremt inspirerad ev den här boken). Handlingen är verkligen sjukt urspårad och man har ingen aning om vart den ska sluta. Så att den blivit stor kan jag förstå dock tycker jag att det finns bättre böcker. Den sticker inte alls ut bland andra böcker jag läst. Kanske är det för att folk som inte läser så mycket böcker tycker att den är bra då den är lättläst och det hela tiden händer saker? Det är i alla fall min teori. Eller så kanske jag är för ung för boken. Det är nog min andra teori. För vuxna över 40 verkar verkligen älska den. Så är du över 40 och inte läser böcker så är det nog givet att du måste läsa den och gilla den. Fast alla vi andra borde också läsa den. Om inte annat för att vi borde stötta inhemska succéer så att flera i världen kan upptäcka svensk litteratur.

 

 

Purpurfärgen har varit en av böckerna som jag verkligen hade som mål i sommar. Denna bok är en modern klassiker som är en av 1900-talets mest kända böcker. Så självklart har jag velat läsa den men tyckt den känts lite skrämmande att läsa. Vet inte varför då den med sina ca 300 sidor inte är någon tegelsten direkt.

 

Så nu har jag äntligen läst den. Hela boken är skriven i brevform där en ung svart tjej i 30- talets USA skriver brev till gud. Hon skriver om sitt liv och man följa hennes historia genom brev i flera årtionden. Jag har väldigt konflikterande känslor för den här boken. Den är jobbig att läsa då den tar upp många tunga ämnen och är ingen direkt rolig läsning. Den behandlar många tunga ämnen som våldtäkt, våld i nära förhållanden, slaveri och utsugning av den afrikanska kontinenten.

 

Jag tycker att boken är svårrecenserad. I början tyckte jag att språket var jobbigt, översättningen var nog inte jätte bra. Men tyckte det blev bättre och tror att det beror på att den blev bättre med tiden då karaktären utvecklades tillsammans med språket. Vilket är väldigt stilistiskt och jag är väldigt imponerad hur bra Walker har lyckats med det.

 

Dock så har jag i övrigt svårt att sätta fingret på vad jag faktiskt kände för boken. Innehållet var så långt i från vad jag upplevt och känt att det blev svårt att ta till sig innehållet. Inga starka känslor väcktes när jag läste den. Men samtidigt var den en bladvändare och jag läste ut den på nolltid. Men det är bra att få en insyn i saker som är så långt i från vad man själv har upplevt. Vissa bitar var dock intressantare än andra. Men jag har också lite svårt för böcker i brevform och hade nog kunnat tycka att berättelsen varit bättre om den inte var det.

 

Men i överlag skulle jag väl säga att den var bra på sitt sätt. Jag tyckte att den var bra men ändå har jag så svårt att recensera den. Kommer nog vara en av de mest svår recenserade böcker jag någonsin kommer att läsa. Tror jag i alla fall. För tror det är just det att den var bra och underhållande men den väckte inte så mycket känslor åt varken det ena eller det andra hållet. Fast den borde ha gjort det. Så jag ger den en trea och rekommenderar boken Det får avsluta en här konstiga recensionen.

 

 

 

Konsten att vara kvinna av Moran läste jag förra året och jag tyckte den var rätt så bra. Tyckte den var underhållande och tyckte den hade många bra synpunkter. Så efter det har jag tänkt läsa hennes andra böcker men inte hittat dem. Nu hittade jag denna på rea och beställde hem den. Jag började läsa den på en gång då jag hade rätt höga förväntningar och behövde något kul att läsa.

 

Boken är skriven på samma sätt som hennes tidigare bok. Men kan verkligen känna igen hennes speciella stil. Skillnaden var bara att denna handlade om andra ämnen. Konsten att vara kvinna och Morantologi skulle i princip kunna slås ihop till en stor bok och ingen skulle märka att de vara menade att vara två separata böcker. Morantologi behandlar en rad av olika ämnen allt från droger till kändisar och nattliga samtal med hennes man. Ofta tyckte jag tyvärr att hennes korta historier utmynnade i "Look how cute and messy i am and how a crappy adult i am!'. Och jag tyckte det blev lite tröttsamt till sist. För det kändes som hon ville att man skulle tycka hon var lite gulligt borta och få en igenkänningsfaktor typ, problemet var att jag inte kunde få det. Jag blev snarare lite irriterad. Vissa av hennes historier tyckte jag var ointressanta. Så vissa av de små kapitlen tog jag bara och skummade igenom.

 

Sedan var det ett par delar jag hade riktigt svårt för. En var att hon började spoila Downton Abbey och jag har inte sett serien än. Och i kapitlet efter utfärdar hon en spoiler varning för ett sherlock avsnitt! Så hon fattar ju att folk inte vill bli spoilade men tydligen var den ena inte så viktig... Så blev rätt irriterad och var tvungen att hoppa över två småkapitel om serien för att slippa spoilers. Men jag hade redan fått några och jag är fortfarande dagen efter irriterad över detta.

 

 

Det var en del jag verkligen störde mig på vilket var hennes inställning till alkohol och föräldraskap. Först skriver hon att av de 70% av barnen i Storbritannien som sett sina föräldrar berusade vill 46 % av dem inte se sina föräldrar drick alls. Vilket tyder på att dessa barn tycker att det är en obehaglig upplevelse. Sedan säger hon ja de som blir knäppa av det borde ju inte men vi andra måste ju få dricka oss fulla inför våra barn. Hon avslutade kapitlet med meningen "Och om ungarna inte gillar det? Men mina älsklingar, ni pratar ju lika mycket blaj och trillar nerför trappan med lika mycket stor dramatik varenda dag. Ni har inget att komma med här.". Seriöst? De är barn! Och helt ärligt visst drick lite om du nu måste för att klara av ditt liv men du valde att skaffa barn. Deras behov kommer alltid att gå före dina egna behov när de är små. Och visst du kanske inte bryr dig om dina barn tycker det är jobbigt men vad säger det om dig? Och denna undersökning visar att barn verkar tycka att det är jobbigt. Jag tror inte att hälften av barnen som sitt sina föräldrar berusade har föräldrar som blir helt galna när de dricker, med tanka på de höga siffrorna vi faktiskt pratar om. Så nej sätt dina barns behov föra ditt behov av drickande. Det är inte gulligt att raljera över att dina barn beter sig som berusade varenda dag.

 

Spoiler slut

 

I slutändan känner jag att jag hade hoppats på mera a den här boken och den var väldigt trögläst. Och med tanken på irritationen jag fick av vissa bitar så dras upplevelsen va boken ner rätt rejält. Visst den hade sina roliga bitar, jag skrattade till ett par gånger, men så bra var inte boken överlag. Konsten att vara kvinna tyckte jag betydligt bättre om. Så ingen mästerverk direkt men gillar du hennes andra böcker kan du ju ge den en chans. Men annars så skulle jag nog inte rekommendera den.

 

 

En geishas memoarer är en väldigt populär bok som finns på på många "böcker som måste läsas" listor. Själv läste jag den för några år sedan och tyckte den var väldigt bra. Dock läste jag sedan att den varit väldigt kontroversiell. Författaren Arthur Goldman hade intervjuat en geisha, författaren av denna bok, men hade både avslöjat hennes namn, trots att han lovade henne anonymitet och gjort flera fakta fel om geisha kulturen. Han hade också byggt huvudkaraktären på Iwasakis liv men gjort om saker till något väldigt negativt. Iwasaki stämde Arthur Goldman för kontraktsbrott och ärekränkning. De kom fram till en uppgörelse utanför domstol.

 

Sedan jag fått reda på detta så har jag länge velat läsa hennes bok som kom ut några år senare. Hittade den förra året på second hand och såg äntligen till att läsa den. Boken är en memoar som beskriver hennes liv. Först hur hon blev geisha, uppväxten, livet som geisha och om traditionerna. Jag fann boken intressant. Tyckte det var kul att läsa om hennes uppväxt och att få en inblick hur det kan vara att vara en geisha.

 

Boken i sig var inte jätte spännande. Det var ingen direkt bladvändare. Speciellt inte när hon gick in på småsaker i detalj som t.ex. betalningssystemet för geishor eller om olika släkter och system. Det kunde bli rörigt speciellt med alla japanska namn. För hon använde japanska namn på en massa geisha saker och ibland hade man ingen aning om vad hon pratade om så an fick läsa om vissa stycken ett par gånger. Blandade också ihop många namn så en namnlist hade varit bra tillsammans med en ordlista. Förutom förvirringen så kunde jag tycka att hon gick ibland lite för mycket in på djupet om vissa saker och name droppade lite för mycket. I övrigt gillade jag den och hon hade verkligen en intressant historia att berätta. Gick trögt men glad att jag läste den. För tycker det är så intressant att en inblick i något som man annars inte hör så mycket om och speciellt en som har varit väldigt sluten för insyn. Jag har en till bok hemma som en geisha har skrivit som jag tänker plocka upp någon gång säkert nästa år. Så hon har ju fångat mitt intresse. Men som bok måste jag säga att En geishas memoarer var bättre och roligare men man kan ju inte jämföra fiktion med verklighet och tänka att en faktabok ska vara roligare. Eller det finns ju men om man ska skriva en faktabok om sitt eget liv kan det ju inte bli lika underhållande och fantastiskt som fantasin.

 

 

 

 13 reasons why har ju varit på mångas läppar under våren p.g.a. att en tv serie adoption av boken kom ut under våren. Då hypen runt serien gjorde mig nyfiken och jag faktiskt hade boken i min ägo så bestämde jag mig för att läsa den.

 

Boken som kretsar runt de tretton skäl varför en ung high school tjej begick självmord. Hon har skickat kassetterna med historierna om varför till de olika personer som hon håller ansvariga för hennes självmord. Man får specifikt följa en kille som får kassetterna skickade till sig. Han råkade vara förälskad i Hannah, tjejen som tog livet av sig. Och så får man följa hans reaktioner på innehållet av kassetterna samt innehållet på dem.

 

Man får ingen djup inblick i Hannahs egentliga känsloliv. Hon försöker påvisa hur saker som skett påverkat henne och det känns som att hur hon egentligen mår efter händelserna bara finns mellan raderna. Så även om jag läst flera recensioner som tycker i stil med: hur kan hon begå självmord, det här är ju inget? Eller att det är inte realistiskt att man kan må så dåligt över det. Liknande händer ju många andra. Jag tror man då har missat det subtila som finns i berättelsen och som inte skrivs rakt ut. För jag kan känna sympati för henne. När allt bara adderas så kan det ibland bli för mycket för en person. Någons beslut om varför de väljer att avsluta ens ser nog vitt skilda ut. Allas historier ser olika ut. Och denna historia visar ett perspektiv hur en sådan historia skulle kunna vara. Men tror också många som är kritiska missar det subtila som beskriver hennes mående och inte adderar det subtila. För tycker det subtila bildar en egen historia utanför det som skrivs. Och det är den historian som gör att jag inte håller med många kritiska röster om historian.

 

Dock kan jag förstå många kritiska röster om att boken glorifierar självmord. För temat är ju nästan lite "They are gonna be sorry when i'm dead". Jag ska bara anklaga alla så att alla får dåligt samvete för det de gjort. Men jag tycker att det inte alls är en bra beskrivning. Känns som hon till stor del vill belysa att små händelser kan spela stor roll. För det finns kedjeeffekter som man inte kan förutse när man tycker man bara gör en liten elak och självisk handling. Så jag tycker att en stor del av budskapet är att vara snälla mot varandra och små saker kan göra en stor skillnad för någon annan. Hennes budskap verkar inte komma från ilska i kassetterna. Det känns som de utgår i från något annat. Jag anser inte att hennes beslut beskrivs som positivt men finns nog många både som skulle hålla med mig och inte. Så tror mycket om hur man uppfattar boken är hur man läser den och med vilka erfarenheter man haft med sedan tidigare.

 

Vad jag en kan säga om boken så sträckläste jag den och kunde knappt lägga den ifrån mig. Tyckte först den inte verkade så bra men sen vände det snabbt. Och boken lämnade mig verkligen med en massa tankar både om det ena och det andra så jag får väl lov att säga att jag tyckte den var bra. Och själv tycker jag att budskapet var positivt och jag har tagit med mig något positivt från historien. Svårt att säga om jag kan rekommendera andra att läsa den då så många har en negativ upplevelse av boken. Så ta upp boken och börja läsa så får du göra en egen bedömning.

 

 

 

 

 

Jag tror jag precis har läst den sämsta boken jag någonsin kommer att läsa. Seriöst. Inget kan vara värre än det här. Den är sämre än Sex and the City boken. Yes that bad.

 

Go ask Alice beskrivs på boken som en sann historia där en tonåring har skrivit dagbok om sitt droganvändande. Tog mig inte många sidor att börja hata huvudkaraktären som en jäkligt dryg person och inte många fler sidor att känna: DETTA KAN INTE VARA EN SANN HISTORIA! Ingen tonåring kan väl skriva en dagbok på det hör viset helt utan känslor. Inga större känslor utan typ en rad här och var utan den är mest beskrivande av vad som händer. Vilken slump. De inte bara hittade en tonårsmissbrukares dagbok utan hittat en tonåring som skriver utan känslor och bara beskrivningar av vad som händer. Ska gå in lite på det här lite längre ner som kommer innehålla spoilers. Dessutom har denna tonåring skrivit in lite perfekt antidrog propaganda lite här och var. Som t.ex. "Anyone who says pot and acid are not addicting is a damn, stupid, ravising idiot, unenlightened fool!". Tyvärr verkade det som de hittade en homofob tonårsmissbrukare. Tydligen kan droger göra en lesbisk. Vilket såklart är jätte hemskt... *host* och självklart sant. Dessutom är det inte en missbrukare som vem som helst. Hon kommer ju från en "fin" familj! Och kolla det började bara med lite fel umgänge och blev drogad en gång och så går allt åt helvete.

 

Det är lite av det som får det att också värka fejk. Storyn är för perfekt för syftet. Vilket är antidrog propaganda. Boken kom ut 1971 och tydligen förekom det mycket antidrog kampanjer på 70- talet. "Författaren" av boken har gett ut en massa olika böcker där hon påstår att det är riktiga dagböcker. Böckerna behandlar allt från satanism, tonårsgraviditet till ätstörningar. På Goodreads säger många att de andra böckerna är väldigt lika i sättet och i språket som go ask Alice. Så även om många fortfarande tror att de är sanna historier är det mer eller mindre känt att det är Beatrice Sparks som har skrivit alla. Hon står till och med som författare av alla böcker på Goodreads. Så hela dagboken är fejk och den är ju inte ens bra gjort. Kan inte förstå att den kan lura någon över 12. Vilket är också vad den verkar ha gjort. På Goodreads verkar det nästan som att de som läste den när de var små tyckte den var bra och alla äldre tyckte den var fejk. Grov generalisering men det var lite av en trend.

 

Som jag redan pratat om tidigare så innehöll boken nästan inga känslor. Hon blev både gruppvåldtagen när hon tog heroin och hennes båda morföräldrar dog och det verkade knappt beröra henne. Hon beskrev våldtäkten så här: "I realized that the dirty sonsofbitches had taken turns raping us and treating us sadistically and bryutyally. That had been their strategy all along, the lowclass shit eaters. When Chris and I finally came down, we cripled our way back to the apartment and talked for a long time. We've had it!" Förutom lite hårda ord (Säkert dit slängda så det ska verka som en tonåring skrivit texten) är det utan några känslor för det hela. Det är bara de våldtog oss! Drogernas fel! Bara drogernas fel, nu ska vi sluta ta droger. När hennes morfar dör är den enda meningen som berör sorg denna "It seems unbelievable that I will never see Gramps again.". Jag kan själv inte låta bli att dra paralleller till när min farfar dog när jag var 17. Jag grät verkligen ögonen ur mig och hade jag haft en dagbok hade det varit 10 sidor med hur ledsen jag var. Jag vet att alla är olika men kom igen! En dagbok skriver man ju i för att få skriva sina inre tankar. Så varför är det bara beskrivningar av händelseförloppet? Hela boken är genomsyrad av konservativa värderingar. Som att homosexualitet är dåligt och att du kommer må så bra om du ber till Gud. Om du väl börjar med droger kommer du ALDRIG att kunna sluta du kommer helt enkelt att dö. Spelar ingen roll hur du försöker. Så testa inte droger! En gång sen är du garanterat död! Vill också säga att biten där hon först injicerar speed i armen och sedan tänker gå till biblioteket för att läsa om farligheterna med marijuana är rent ut sagt skrattretande. Också en intressant sak i boken är att det står att en del är skrivet på typ pappersbitar och papperspåsar från tiden hon hade rymt hemifrån och bodde på gatan och tog en massa droger. Hur sjutton lyckades hon hålla reda på dem om hon nu var hög så ofta? Hon kunde inte ens hålla koll på vilken dag det var.

 

SPOILERS SLUT!

 

I alla saker som händer för henne känns för mig helt enkelt som de mest perfekt planerade händelserna för att lära någon en läxa. Och den har säkert lärt några elvaåringar en läxa om droger men finns nog lika många lite äldre som läst den och tyckt den var rent ut sagt skrattretande. Tycker att denna skrämsel propaganda är riktigt dåligt skriven. Den använder sex,svordomar och droger för att det ska verka verkligt och tilltala ungdomar. Men det blir aldrig verkligt i beskrivningarna. Och den var riktigt tråkig. Man kan ju tycka att den det åtminstone borde vara spännande men inte då. Den använder alla hemskheter som händer åt henne som en handling. Men eftersom det inte finns några känslor skrivna så blir det ju bara tråkigt. Okej just nu hände något hemskt, jaha, okej du bryr dig inte heller, nehe, bra då går vi vidare. Mina gamla dagböcker om mina tonårs heartbrakes hade blivit en bättre bok. Kanske borde skicka in dem till en förläggare?

 

Det enda positiva jag kan säga är att den i alla fall var väldigt kort. Hade den varit längre hade jag inte orkat läsa ut den. Det mest intressanta var att hon trodde hon kunde lura folk att detta var en sann historia.

 

(Första nollan jag någonsin gett en bok)

A

 

 

I

 

 

J

 

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson

 

K

 

milk and honey - Rupi Kaur

 

M

 

The Road - Cormac McCarthy

 Jag hade beräknat med att jag inte skulle hinna läsa så mycket i Juni men jag förvånade mig själv lite. Hade räknat med runt 6-7. Har gjort en TBR med 6 olika böcker för Juni nämligen dessa: